Alliansens 100 dagar

När regeringens hundra första dagar börjar närma sig sitt slut kan det vara dags att fundera över hur de borgerliga partiernas utvecklingspotential ser ut. Lars Leijonborg antydde i sitt sista veckobrev före jul att de stora reformerna genomförts tidigt för att borgerligheten de resterande åren skulle kunna slicka sina sår.

Att oppositionen är i ledningen i opinionsmätningarna var mer eller mindre förutsett. Vi var bland alliansledarna tidigt överens om att, om vi vann valet, snabbt genomföra de inslag i vårt program som kan möta mest motstånd, dels för att de positiva resultaten ska ge effekt så länge som möjligt, dels för att ha tid på oss att reparera negativa opinionseffekter.

Om Leijonborgs avslöjande är korrekt skulle man ju kunna tolka det som att den yttersta gränsen är nådd för den borgerliga politiken. Mer nyliberalt än så här blir det inte, liksom, oavsett skrämskotten ifrån fackförbunden. Nu vidtar en period av reträtt, då Folkpartiet plockar fram sin socialliberalism, då Centerpartiet återvänder till sina agrara rötter, och då Kristdemokraterna gör vad kristdemokrater nu gör.

Men jag tror av två anledningar att så inte är fallet.

För det första: regeringens sammansättning garanterar i sig fortsatt profilering inom de kärnområden som partierna valt ut som sina kärnfrågor.

Folkpartiet är här ett lämpligt exempel. Jan Björklund är minister med ansvar för skolfrågorna, vilket ju garanterar folkpartistiskt fokus varje gång skolan diskuteras. Med Björklunds inriktning, nota bene, på krav, läxa, kvarsittning och ordning. Stenhårda Nyamko Sabuni har ministeransvaret över integration och jämställdhet, och hon har redan avfärdat integrationspolitiken som vi kände den och kvoteringspratet inom jämställdhetsarbetet - oavsett hur Birgitta Ohlsson eller Erik Ullenhag skulle velat ha det. Skulle Sabuni kunna backa? Nej, och ingen annan minister heller.

Folkpartiet är på gott och ont garanterade fortsatt likartad utveckling på de centrala områdena de valt att profilera sig de senaste åren med Johan Jakobsson som partisekreterare.

Och eftersom partiet inte precis växt, så kan man anta att de som sitter på riksdagsbänken tillhör den hårda kärnan - och följdriktigt så presenterade Allan Widman en tanke om krav på svenskt språk i undervisningen häromdagen. Ingen socialliberalism i sikte, trots alla ledarskribenters önskemål om detta i höstas.

Och detta är ju en utveckling som kommer fortgå även om Lars Leijonborg väljer att avgå mitt under mandatperioden.

För det andra: ett regeringsparti som försöker bredda sig kannibaliserar eller sviker.

Kristdemokraterna kom i sin eftervalsanalys i mitten av december fram till att partiet uppfattades som smalt.

– Kristdemokraternas nedgång i valet beror bland annat på att vi uppfattas som ett parti utan politisk bredd. Att vi brister beträffande förnyelse inom såväl politik som när det gäller personförnyelse samt på att partiets organisation haltar. Det sade Bengt Germundsson, ordförande för Kristdemokraternas valanalysgrupp när han på fredagen presenterade gruppens rapport.

– Kristdemokratern har idag ett inmutat förtroende i äldre- och familjefrågor, men det räcker inte. Partiet behöver även bredda sin politiska dagordning och exempelvis lyfta fram sin miljö- och integrationspolitik. Det ingår som en ideologiskt given ansvarsuppgift att ta spjärn mot både miljöförstöring och de främlingsfientliga krafter vi idag ser sprida sig.

Kristdemokraternas lösning på problemet är att skapa nya profilområden, och värva människor som kan företräda dessa slagkraftigt. Integration och invandrarrepresentation är en sån punkt. Men det kommer inte att vara helt lätt att komma fram där när integrationsfrågorna ägs av Folkpartiet. Om hugade kristdemokrater överhuvudtaget kommer att bli inbjudna till en tv-soffa som har chansen att boka Nyamko Sabuni så är det svårt att se att de kan göra mer än att möjligen vinna över en röst ifrån Folkpartiet. Och det är ju ingen stor seger - det är traditionell inomborgerlig kannibalism.

Jag gissar att Kristdemokraterna istället kommer att få försöka bevisa att de är bäst på sina kärnområden: äldrefrågor och omsorg. Detta kommer dock inte att bli lätt, eftersom oppositionen sannolikt kommer att skjuta in sig där, med krav på större resurser, som brukar vara lättare att sälja in till väljarna än valfrihetsreformer, men som kan betraktas som ett svek mot borgerliga värderingar om man nu vill triangulera. En försmak på socialdemokratisk retorik i ämnet levererade Morgan Johansson på DN Debatt:

Vi måste skapa ett verkligt s-alternativ till dagens pensionssystem. Det tog blott tio dagar för den nya borgerliga regeringen att ensidigt och ärelöst riva upp överenskommelsen med socialdemokraterna från 1994 om nuvarande pensionssystem. Med regeringens ansats kommer förtidspensionärer att förlora 100 000-tals kronor, och klassklyftorna inom pensionärskollektivet att öka kraftigt. Därför måste socialdemokraterna gå till offensiv i pensionsfrågan. Vi bör använda oppositionsåren till att skapa ett eget, socialdemokratiskt alternativ till borgarnas ojämlika hantering av pensionärer.

Frågan är då slutligen vad man kan vinna på att ytterligare spetsa till sin politik inom sina profilområden.

Inom Centerpartiet verkar man i alla fall helt inställd på att gå den vägen. Fredrick Federley har just utannonserat ett nytt liberalt nätverk, som inleder med ett seminarium i riksdagshuset med gäster från Svenska Dagbladets ledarsida och Timbro. Och Centerpartiet har fortsatt stor utdelning av att låta sig framstå som huvudfiende till LO, den senaste tiden i frågor om salladsbaren Wild'n'Fresh i Göteborg där facket vill tvinga fram kollektivavtal.

Lars Leijonborgs uttalande betyder inte att koalitionsregeringen kommer att bli menlös. Det kanske inte blir något systemskifte - men nog kommer där att finnas en riktning.