2006-10-31

Knivar ersätter förnyelse

Den som vill begripa vart Socialdemokraterna är på väg efter valförlusten har det inte lätt. Alla de tyngsta av de etablerade partiföreträdarna markerar att någon omsvängning av politiken inte är nödvändig, samtidigt som det faktiskt förekommer en ganska omfattande debatt om detsamma.

Tendenserna i partiets toppskikt pekar mot att Socialdemokraterna väljer att inte reformera sin politik. Några exempel:

Den socialdemokratiska budgetmotionen är i stort en replik av partiets valmanifest, konstaterar partiorganet Aktuellt i Politikens chefredaktör Eric Sundström.

I fredags presenterade s sitt budgetalternativ, en motion som helt bygger på valmanifestet. En genomläsning i efterhand ger en dyster känsla.
Den person som utsetts att leda arbetet att hitta Göran Perssons efterträdare, Lena Hjelm Wallén, fastslår i en intervju i Fokus att den förda politiken inte ska ändras på något mer genomgripande sätt, till skillnad från Moderaternas lyckade reformering.
Jag tycker inte att vi som parti är i samma situation som moderaterna var när de gjorde den förändringen.

Vi har ingen debatt i partiet om att vi i grunden behöver göra om vår politik och nästan bli ett annat parti.

Hos moderaterna utgick allt från den nya partiledaren. Det är främmande för vårt parti, där kongress faktiskt betyder beslut. Det kan inte bara komma in en partiledare som gör om allting hos oss.
I Ekots lördagsintervju menar förre finansministern Pär Nuder att valförlusten inte behöver medföra några större förändringar i partitoppen.
En ny partiledare ska nu vaskas fram av en valberedning, men därutöver anser inte Pär Nuder att valnederlaget behöver resultera i några stora personförändringar i den högsta socialdemokratiska ledningen. Själv vill Nuder fortsätta i högsta ledningen. Han säger sig inte ha några ambitioner att bli partiordförande...
I samma intervju rackar Nuder ner på unga kvinnliga ledarskribenten Nisha Besara på Aftonbladet, som dristat sig till att framföra kritik mot partitoppen i en artikel i Arena.
Puerilt, säger Nuder...
Berit Andnor, som är satt att leda eftervalsanalysarbetet säger till Aktuellt i Politiken att analysgruppen inte ska bli ett verktyg för den som vill förändra politikens inriktning.
Det får inte bli ett forum för de enkla lösningarna där vi börjar skylla på enskilda individer eller där vissa försöker vrida politiken i den ena eller andra riktningen för sina egna syften.
I en stor intervju i Aktuellt i Politiken vidhåller Göran Persson att den förda politiken bör fortsättas (själv planerar han att köpa DVD-boxen med Vita Husets samlade avsnitt. Tydligen har en statsminister inte tid att följa ens den bästa och mest relevanta populärkulturella skildringen av det egna arbetet - sorgligt) .

Det är inte i politiken som jag tror att vi har så mycket brister. Däremot i sättet vi förde kampanj, sättet vi bearbetade media, och att vi aldrig riktigt fick upp de borgerliga i hörnet.
Sammantaget ger dessa uttalanden från partitoppen bilden av ett parti som inte vill förändra sig. Uttalandena från Hjelm-Wallén och Andnor kan dessutom tolkas som att Göran Perssons efterträdare inte har något mandat att ändra politik.

Ändå fortgår debatten på andra håll i rörelsen:

Förre folkhälsoministern har påpekat på DN Debatt att partiets misslyckade jobbpolitik inför valet skrämt bort väljare både till högerblocket och till brunvänstern:
Tänk om socialdemokratin fått gå till val med en arbetslöshet på 3-3,5 procent. Då hade man kunnat promenera genom valrörelsen!

Arbetslösheten är också förklaringen till Sverigedemokraternas framgångar. När arbetslöshet och utanförskap etableras, då kryper fascismen in. Då kan man ställa unga arbetare som har svårt att få jobb och pensionärer med för lite i pensionskuvertet mot invandrarna och exploatera det politiskt. Genom att skapa en bild av att hundratusentals invandrare lever på bidrag utan att jobba, samtidigt som svenska pensionärer och arbetare lever på fattigdomsgränsen, spelar man ut svenskar och invandrare mot varandra.

När alliansens retorik dessutom utgick ifrån motsättningen mellan dem som "jobbar" och dem som "inte jobbar", var det lätt för Sverigedemokraterna att ta den motsättningen ett steg längre och fråga: vem är det som inte jobbar? Jo, invandrarna!

Det finns nu två stora uppgifter för arbetarrörelsen: att trycka tillbaka de främlingsfientliga partierna och att vinna tillbaka den radikala delen av medelklassen. Det gör man inte genom att vända arbetarklassen ryggen, utan genom att tydligare formulera en politik för fler jobb och minskade klyftor.
Att hitta en politik som skapar fler jobb är också huvudsyftet med senaste numret (4/06) av partitidskriften Tiden. Där går LO-ekonomerna till storms mot att arbetarrörelsen övergett arbetslinjen.
Arbetslinjen är en viktig del av sysselsättningspolitiken. Den går ut på att ta till vara varje människas vilja och förmåga att arbeta, hellre än att enbart ge kontantstöd till dem som inte själva finner sin plats på arbetsmarknaden. Vi anser att arbetslinjen består av tre delar:

1. Arbetslinjen handlar om att de som inte kan få ett arbete direkt ska erbjudas alternativ sysselsättning som utbildning eller praktik. Syftet är att stärka humankapitalet, eller förhindra att det minskar. Humankapital är inte bara kunskaper i boklig bemärkelse, utan också yrkeserfarenhet och mentala egenskaper som självförtroende.

2. Arbetslinjen innebär också att det ställs krav på individen. I första hand har man skyldighet att försörja sig själv. För att vara berättigad till ersättning från socialförsäkringarna måste man kunna visa att man är sjuk, eller försöker men inte har kunnat få ett jobb. Den alternativa sysselsättning som erbjuds är också en metod att förhindra att människor frivilligt väljer ledighet framför arbete.

3. Arbetslinjen inkluderar även att det ska löna sig att arbeta. Detta både genom lön och att man genom arbete kvalificerar sig till olika inkomstförsäkringar. Det gäller arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och framför allt pensionssystemet utöver garantipensionen. Det är lönsamt att arbeta i Sverige, vilket helt kommit bort i debatten om bidragstagare. Arbetarrörelsen har inte lyckats tydliggöra att huvudorsaken till att Sverige når så högt deltagande i arbetslivet är att det lönar sig att arbeta.
Men jobben kanske inte är allt. Aktive socialdemokraten och professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld lägger på sin blogg fram en egen eftervalsanalys, hittills i två delar. Hans lösning på partiets problem är att det måste återvinna medelklassens förtroende, vilket leder in på diskussioner om vilka dessa medelklass-människor är i ett samhälle som sedan länge lagt bakom sig den industriella revolutionen.
I dag talar vi om den kommunikationella revolutionen. Om vi väljer att karaktärisera dagens samhälle som ett informationssamhälle kan vi hävda att den kommunikationella revolutionen handlar om sättet att organisera kunskapsproduktionen. Här pågår en kamp om kunskapens innehåll, om rätten till kunskap och om kunskapens räckvidd.

I denna kamp verkar de informationella producenterna – som Castells kallar dem – eller "den kreativa klassen" som Richard Florida kallar den (jag och Marie Demker använder uttrycket ”fria logotyper”). Det är en grupp som uppgår till 20-25 procent av befolkningen och som växer. Nästa bloggpost om ”Vart går socialdemokratin?” kommer att handla explicit om denna grupp. Och om varför det kanske är med denna grupp som socialdemokraterna måste bygga en allians för att återta makten och därigenom kunna värna de fattiga och de förtryckta genom byggandet av ett jämlikt samhälle.
Det ska bli spännande att se fortsättningen på Bjerelds resonemang, då det nu känns som att där är den enda platsen man kan hitta ett embryo till en strategi både vad gäller politik och kommunikation.

En intressant iakttagelse jag inte kan undgå att göra när jag läser de allra mest självrannsakande texterna om hur partiet sjabblade bort jobbfrågan är att kritikerna egentligen inte föreslår någon förändring av jobbpolitiken, utan snarare föreslår starkare doser. Mer av samma vara, liksom. Och det undrar jag om det är så klokt, egentligen.

Från annat håll kritiseras slutenheten i partiets förnyelsearbete. I Göteborgs-Posten dundrar förra kommunalrådet i Göteborg Kerstin Alnebratt iväg kraftig kritik mot Pär Nuder och de andra i ledningskorridorerna:
För Nuder och andra som rört sig i den absoluta partitoppen och sprungit i Rosenbads korridorer sedan de var tonåringar ligger det dock en viktig poäng i att fortsätta tala om folkrörelsepartiet. Det skapar nämligen legitimitet och trovärdighet som sträcker sig bortom den enskilda personen. Vad de inte verkar inse är att folkrörelsetraditionen ställer krav. Krav på allt från folkbildning till praktiskt förändringsarbete. Framförallt krävs en levande idédebatt med möjlighet att påverka partiets inriktning och politikens utformning. Inget av detta kan sägas prägla arbetarrörelsen idag.
På Aftonbladets ledarsida kräver politiske chefredaktören Olle Svenning större öppenhet i arbetet med att finna Perssons efterträdare, bland annat eftersom smygandet reducerar möjligheten till idédebatt, och därmed i förlängningen skadar den så småningom utvaldes möjligheter att bedriva en egen politik.
Hos de svenska socialdemokraterna härskar ännu en traditionstyngd diskretion. Lena Hjelm-Wallén och hennes medarbetare kartlägger och samtalar, fast avskilt.

Ett tunt, illusoriskt skäl för den ordningen brukar vara att partiet – egentligen – är enat, befriat från ideologiska konflikter. Ett rimligare argument för den organiserade tystnaden kan vara att det riskerar att bli svårt att finna kandidater, villiga att prövas i öppna debatter.

Några starka namn riskerar att falla bort.

Öppenhet, medlemsinflytande och behovet av framtidsdebatter väger betydligt tyngre.
På annan plats i Aftonbladet, nämligen på sin blogg, rasar socialdemokratiska vildbasen Lotta Gröning mot hur partiet hanterar eftervalsanalysen.
Efter att ha hört Berit Andnor kan jag konstatera att får hon hållas då tar hon livet av rörelsen. Hur i helsike kan man sätta till en av de ansvariga att göra valanalysen? Det borde ha varit några tunga namn från landet som lett den gruppen. Eller också Göran Greider och Widar Andersson.

Berit Andnor och kompani är helt fartblinda. De är tillsatta för att rädda sitt eget skinn och sin egan framtida karriär och sina egna höga löner. Makten framför allt. Tänkte partiledningen på rörelsen då skulle rörelsen själv ha fått utse representanter till analysgruppen. Fy fabian vilken skandal.
Gröning har i och för sig en av de lättare vägande rösterna i rörelsen, men det är lätt att tro att hennes besvikelse delas av andra som söker förnyelse i partiet.

I det fördolda antar jag att långa knivar vässas inför slutstriden om makten i partiet. Svenska Dagbladet har redovisat att det tidiga kravet på en kvinnlig efterträdare nu luckrats upp, vilket rycker bort mattan under exempelvis Mona Sahlins fötter, och dolda makthavare drar sannolikt i alla tillgängliga trådar. På sin blogg levererar exempelvis partiäldsten Enn Kokk en läcker dolkstöt:
Mona Sahlin, som tycks återkomma som en av de mer seriösa kandidaterna, har en hel del av den personliga utstrålning, som Pär Nuder saknar.

Men politiskt är hon ett osäkert kort. Som SSUare var hon snarast traditionalist, men sen har hon mer och mer lierat sig med förnyarna (som ju numera återfinns i partiet). Mitt intryck av henne - jag har jobbat nära henne under hennes tid som partisekreterare - är att hon agerar mer efter vart hon känner att vinden blåser än efter djupt grundad övertygelse och framför allt kunskap. De gånger hon bad mig om underlag för något, ville hon aldrig läsa några vidlyftiga papper, som hon själv måste tolka; nej, korta sammanfattningar skulle det vara. Hon var ganska lat. Hon la sig praktiskt taget aldrig i vad jag som ansvarig funktionär tog upp på VU- och partistyrelsedagordningarna (vilket ju var kul för mig) utan skrev bara raskt sin namteckning på kallelsepapperet.

Och hon var fruktansvärt oberäknelig. Det hände, att ombudsmän slog vad om hurudivda hon skulle komma till ett utlovat möte eller inte. Jag har rikliga egna erfarenheter av det här. En gång bad hon mig, någon timme innan planet skulle gå, meddela återbud till ett stort kvinnomöte i parlamentet i Riga. Från de nordiska partisekreterarmötena skolkade hon ofta; jag fick åka ensam. En gång tog den danske partisekreteraren mig åt sidan och sa ungefär: “Enn, det här är ingen kritik mot dig. Vi uppskattar allihop dina analyser av vad som sker i svensk politik. Men vi kan ju inte ha mängder av nordiska partisekreterarmöten, där den svenska partisekreteraren inte deltar.”

Med det här vill jag säga, att det personliga slarv, som fällde henne förra gången, är bara förnamnet.

Jag antar, givet redovisningen ovan, att vi den närmaste tiden kommer att se mer av sådant. Fler knivstick. Och mindre av förnyelse.

Förnyelsen kanske kommer på längre sikt, dock. I november lanserar rörelsen sin nya tankesmedja.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Det är min förhoppning att alliansen nästa val skall gå till val med en gemensam partibetäckning och möjlighet att bli betalande medlem i den gemensamma organisationen.

Gudmundson sa...

Frågan är om det behövs. När man nu tittar på vänsterns oppositionsarbete, såsom det speglas i deras budgetmotioner, tycks det som att oppositionen är väldigt splittrad.

Johan Ingerö skriver bra om detta.

blogg.rommedahl.net sa...

Ansvarsutkrävande är inte socialdemokratins grejj.

Var det inte sagt att partiet skulle stödja och omhulda partiledaren om det så var en häst.

Anonym sa...

Det är intressant att se hur styvmoderligt Morgan Johansson har behandlats efter valet. Han blev ju inte utskottsordförande och som på beställning kom hans DN-artikel.

Kanske är detta inte så underligt. Morgan tillhör traditionalisterna i partiet - de som fortfarande utgår från någon slags marxistisk grundsyn, även om man talar tyst om detta idag. Bland hans antagonister återfinns många av Perssons politruker - inte minst Janne Larsson som följt med GP alltsedan tiden som finansminister.

Vidare var ju Morgan en av de få i regeringen med en ordentlig regional maktbas - i Skåne. Att Persson håller honom kort nu, beror kanske på att han vill stämma i bäcken vad gäller möjliga uppstickare på "vänsterfronten" i partiet. Möjligheten av en sådan plattform förskräcker nog gänget runt Persson.

Till de lustigare inslagen i relationen Persson-Johansson hör den bok med Perssons "Tankar och tal" som Johansson publicerade tillsammans med sin politiska parhäst från Skåne - Annika Nilsson. Maken till politiskt lismande har inte setts det senaste decenniet: "Se mig Göran!"

Gudmundson sa...

Intressant, det där med att Persson skulle försöka parera partivänstern. Håller ögonen öppna för fler indikationer.

Magnus Andersson sa...

Bra artikel, men inser att Stickans debattartiklar inte är det tyngsta i denna process (en undervegetation som inte får plats i en sammanfattande artikel av det viktigaste, kanske? Han jabbade iaf mot förre folkhälsoministern utspel om SD.)

Beträffande det sista, förnyelsespår i S, menade någon (Morian?) att Arena har en del intressant (t ex är M. Zaremba engagerad). Se t ex eftervalsanalysen. Men kanske är det analys-samtalet, med Widar Andersson, Nisha Besara, Nalin Pekgul, Mattias Vespä, och Faraj Abu-iseifan, det enda intressanta där. Även det perifiert, kanske (jag ser gärna tokvänstern lyftas fram, så S inte vinner 2010 ;-).

Dock stor eloge! En både intressant och underhållande ögonblicksbild av sossarnas inre eftervalskamp!

Gudmundson sa...

Nä, det stämmer, Magnus, att jag i denna post enbart fokuserat på de tunga rösterna. Och inom s får nog Ljunggren räknas till samma kategori som Gröning, oavsett akedemiska poäng eller andra kvaliteter.

Och Arena tror jag är ungefär lika pestsmittat när det gäller möjligheter att påverka partiet, på kort sikt.

På lång sikt spelar naturligtvis dessa stimulerande idédebattörer en större roll.

anders hansson sa...

Lysande, bra mm

Vi är många som undrar vad som komma skal från Sveavägen 68. Men att SAP inte la fram någon annan budget än valprogrammet är det så konstigt?? Tjejerna och killarna i (s) har ju inga andra idéer varför skulle de plötsligt fått inspiration efter valet?

När SAP/LO väl utsett en ny ledare, då börjar bygget av en ny plattform, vilken s-lakej skulle i dag våga sticka ut hakan och ha en egen uppfattning? Alla ska med… Alla ska tycka lika. Det vet vi ju.

Gudmundson sa...

Att skuggbudgeten blev som valmanifestet är naturligtvis också beroende på tidsaspekten.