2006-10-31

Knivar ersätter förnyelse

Den som vill begripa vart Socialdemokraterna är på väg efter valförlusten har det inte lätt. Alla de tyngsta av de etablerade partiföreträdarna markerar att någon omsvängning av politiken inte är nödvändig, samtidigt som det faktiskt förekommer en ganska omfattande debatt om detsamma.

Tendenserna i partiets toppskikt pekar mot att Socialdemokraterna väljer att inte reformera sin politik. Några exempel:

Den socialdemokratiska budgetmotionen är i stort en replik av partiets valmanifest, konstaterar partiorganet Aktuellt i Politikens chefredaktör Eric Sundström.

I fredags presenterade s sitt budgetalternativ, en motion som helt bygger på valmanifestet. En genomläsning i efterhand ger en dyster känsla.
Den person som utsetts att leda arbetet att hitta Göran Perssons efterträdare, Lena Hjelm Wallén, fastslår i en intervju i Fokus att den förda politiken inte ska ändras på något mer genomgripande sätt, till skillnad från Moderaternas lyckade reformering.
Jag tycker inte att vi som parti är i samma situation som moderaterna var när de gjorde den förändringen.

Vi har ingen debatt i partiet om att vi i grunden behöver göra om vår politik och nästan bli ett annat parti.

Hos moderaterna utgick allt från den nya partiledaren. Det är främmande för vårt parti, där kongress faktiskt betyder beslut. Det kan inte bara komma in en partiledare som gör om allting hos oss.
I Ekots lördagsintervju menar förre finansministern Pär Nuder att valförlusten inte behöver medföra några större förändringar i partitoppen.
En ny partiledare ska nu vaskas fram av en valberedning, men därutöver anser inte Pär Nuder att valnederlaget behöver resultera i några stora personförändringar i den högsta socialdemokratiska ledningen. Själv vill Nuder fortsätta i högsta ledningen. Han säger sig inte ha några ambitioner att bli partiordförande...
I samma intervju rackar Nuder ner på unga kvinnliga ledarskribenten Nisha Besara på Aftonbladet, som dristat sig till att framföra kritik mot partitoppen i en artikel i Arena.
Puerilt, säger Nuder...
Berit Andnor, som är satt att leda eftervalsanalysarbetet säger till Aktuellt i Politiken att analysgruppen inte ska bli ett verktyg för den som vill förändra politikens inriktning.
Det får inte bli ett forum för de enkla lösningarna där vi börjar skylla på enskilda individer eller där vissa försöker vrida politiken i den ena eller andra riktningen för sina egna syften.
I en stor intervju i Aktuellt i Politiken vidhåller Göran Persson att den förda politiken bör fortsättas (själv planerar han att köpa DVD-boxen med Vita Husets samlade avsnitt. Tydligen har en statsminister inte tid att följa ens den bästa och mest relevanta populärkulturella skildringen av det egna arbetet - sorgligt) .

Det är inte i politiken som jag tror att vi har så mycket brister. Däremot i sättet vi förde kampanj, sättet vi bearbetade media, och att vi aldrig riktigt fick upp de borgerliga i hörnet.
Sammantaget ger dessa uttalanden från partitoppen bilden av ett parti som inte vill förändra sig. Uttalandena från Hjelm-Wallén och Andnor kan dessutom tolkas som att Göran Perssons efterträdare inte har något mandat att ändra politik.

Ändå fortgår debatten på andra håll i rörelsen:

Förre folkhälsoministern har påpekat på DN Debatt att partiets misslyckade jobbpolitik inför valet skrämt bort väljare både till högerblocket och till brunvänstern:
Tänk om socialdemokratin fått gå till val med en arbetslöshet på 3-3,5 procent. Då hade man kunnat promenera genom valrörelsen!

Arbetslösheten är också förklaringen till Sverigedemokraternas framgångar. När arbetslöshet och utanförskap etableras, då kryper fascismen in. Då kan man ställa unga arbetare som har svårt att få jobb och pensionärer med för lite i pensionskuvertet mot invandrarna och exploatera det politiskt. Genom att skapa en bild av att hundratusentals invandrare lever på bidrag utan att jobba, samtidigt som svenska pensionärer och arbetare lever på fattigdomsgränsen, spelar man ut svenskar och invandrare mot varandra.

När alliansens retorik dessutom utgick ifrån motsättningen mellan dem som "jobbar" och dem som "inte jobbar", var det lätt för Sverigedemokraterna att ta den motsättningen ett steg längre och fråga: vem är det som inte jobbar? Jo, invandrarna!

Det finns nu två stora uppgifter för arbetarrörelsen: att trycka tillbaka de främlingsfientliga partierna och att vinna tillbaka den radikala delen av medelklassen. Det gör man inte genom att vända arbetarklassen ryggen, utan genom att tydligare formulera en politik för fler jobb och minskade klyftor.
Att hitta en politik som skapar fler jobb är också huvudsyftet med senaste numret (4/06) av partitidskriften Tiden. Där går LO-ekonomerna till storms mot att arbetarrörelsen övergett arbetslinjen.
Arbetslinjen är en viktig del av sysselsättningspolitiken. Den går ut på att ta till vara varje människas vilja och förmåga att arbeta, hellre än att enbart ge kontantstöd till dem som inte själva finner sin plats på arbetsmarknaden. Vi anser att arbetslinjen består av tre delar:

1. Arbetslinjen handlar om att de som inte kan få ett arbete direkt ska erbjudas alternativ sysselsättning som utbildning eller praktik. Syftet är att stärka humankapitalet, eller förhindra att det minskar. Humankapital är inte bara kunskaper i boklig bemärkelse, utan också yrkeserfarenhet och mentala egenskaper som självförtroende.

2. Arbetslinjen innebär också att det ställs krav på individen. I första hand har man skyldighet att försörja sig själv. För att vara berättigad till ersättning från socialförsäkringarna måste man kunna visa att man är sjuk, eller försöker men inte har kunnat få ett jobb. Den alternativa sysselsättning som erbjuds är också en metod att förhindra att människor frivilligt väljer ledighet framför arbete.

3. Arbetslinjen inkluderar även att det ska löna sig att arbeta. Detta både genom lön och att man genom arbete kvalificerar sig till olika inkomstförsäkringar. Det gäller arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och framför allt pensionssystemet utöver garantipensionen. Det är lönsamt att arbeta i Sverige, vilket helt kommit bort i debatten om bidragstagare. Arbetarrörelsen har inte lyckats tydliggöra att huvudorsaken till att Sverige når så högt deltagande i arbetslivet är att det lönar sig att arbeta.
Men jobben kanske inte är allt. Aktive socialdemokraten och professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld lägger på sin blogg fram en egen eftervalsanalys, hittills i två delar. Hans lösning på partiets problem är att det måste återvinna medelklassens förtroende, vilket leder in på diskussioner om vilka dessa medelklass-människor är i ett samhälle som sedan länge lagt bakom sig den industriella revolutionen.
I dag talar vi om den kommunikationella revolutionen. Om vi väljer att karaktärisera dagens samhälle som ett informationssamhälle kan vi hävda att den kommunikationella revolutionen handlar om sättet att organisera kunskapsproduktionen. Här pågår en kamp om kunskapens innehåll, om rätten till kunskap och om kunskapens räckvidd.

I denna kamp verkar de informationella producenterna – som Castells kallar dem – eller "den kreativa klassen" som Richard Florida kallar den (jag och Marie Demker använder uttrycket ”fria logotyper”). Det är en grupp som uppgår till 20-25 procent av befolkningen och som växer. Nästa bloggpost om ”Vart går socialdemokratin?” kommer att handla explicit om denna grupp. Och om varför det kanske är med denna grupp som socialdemokraterna måste bygga en allians för att återta makten och därigenom kunna värna de fattiga och de förtryckta genom byggandet av ett jämlikt samhälle.
Det ska bli spännande att se fortsättningen på Bjerelds resonemang, då det nu känns som att där är den enda platsen man kan hitta ett embryo till en strategi både vad gäller politik och kommunikation.

En intressant iakttagelse jag inte kan undgå att göra när jag läser de allra mest självrannsakande texterna om hur partiet sjabblade bort jobbfrågan är att kritikerna egentligen inte föreslår någon förändring av jobbpolitiken, utan snarare föreslår starkare doser. Mer av samma vara, liksom. Och det undrar jag om det är så klokt, egentligen.

Från annat håll kritiseras slutenheten i partiets förnyelsearbete. I Göteborgs-Posten dundrar förra kommunalrådet i Göteborg Kerstin Alnebratt iväg kraftig kritik mot Pär Nuder och de andra i ledningskorridorerna:
För Nuder och andra som rört sig i den absoluta partitoppen och sprungit i Rosenbads korridorer sedan de var tonåringar ligger det dock en viktig poäng i att fortsätta tala om folkrörelsepartiet. Det skapar nämligen legitimitet och trovärdighet som sträcker sig bortom den enskilda personen. Vad de inte verkar inse är att folkrörelsetraditionen ställer krav. Krav på allt från folkbildning till praktiskt förändringsarbete. Framförallt krävs en levande idédebatt med möjlighet att påverka partiets inriktning och politikens utformning. Inget av detta kan sägas prägla arbetarrörelsen idag.
På Aftonbladets ledarsida kräver politiske chefredaktören Olle Svenning större öppenhet i arbetet med att finna Perssons efterträdare, bland annat eftersom smygandet reducerar möjligheten till idédebatt, och därmed i förlängningen skadar den så småningom utvaldes möjligheter att bedriva en egen politik.
Hos de svenska socialdemokraterna härskar ännu en traditionstyngd diskretion. Lena Hjelm-Wallén och hennes medarbetare kartlägger och samtalar, fast avskilt.

Ett tunt, illusoriskt skäl för den ordningen brukar vara att partiet – egentligen – är enat, befriat från ideologiska konflikter. Ett rimligare argument för den organiserade tystnaden kan vara att det riskerar att bli svårt att finna kandidater, villiga att prövas i öppna debatter.

Några starka namn riskerar att falla bort.

Öppenhet, medlemsinflytande och behovet av framtidsdebatter väger betydligt tyngre.
På annan plats i Aftonbladet, nämligen på sin blogg, rasar socialdemokratiska vildbasen Lotta Gröning mot hur partiet hanterar eftervalsanalysen.
Efter att ha hört Berit Andnor kan jag konstatera att får hon hållas då tar hon livet av rörelsen. Hur i helsike kan man sätta till en av de ansvariga att göra valanalysen? Det borde ha varit några tunga namn från landet som lett den gruppen. Eller också Göran Greider och Widar Andersson.

Berit Andnor och kompani är helt fartblinda. De är tillsatta för att rädda sitt eget skinn och sin egan framtida karriär och sina egna höga löner. Makten framför allt. Tänkte partiledningen på rörelsen då skulle rörelsen själv ha fått utse representanter till analysgruppen. Fy fabian vilken skandal.
Gröning har i och för sig en av de lättare vägande rösterna i rörelsen, men det är lätt att tro att hennes besvikelse delas av andra som söker förnyelse i partiet.

I det fördolda antar jag att långa knivar vässas inför slutstriden om makten i partiet. Svenska Dagbladet har redovisat att det tidiga kravet på en kvinnlig efterträdare nu luckrats upp, vilket rycker bort mattan under exempelvis Mona Sahlins fötter, och dolda makthavare drar sannolikt i alla tillgängliga trådar. På sin blogg levererar exempelvis partiäldsten Enn Kokk en läcker dolkstöt:
Mona Sahlin, som tycks återkomma som en av de mer seriösa kandidaterna, har en hel del av den personliga utstrålning, som Pär Nuder saknar.

Men politiskt är hon ett osäkert kort. Som SSUare var hon snarast traditionalist, men sen har hon mer och mer lierat sig med förnyarna (som ju numera återfinns i partiet). Mitt intryck av henne - jag har jobbat nära henne under hennes tid som partisekreterare - är att hon agerar mer efter vart hon känner att vinden blåser än efter djupt grundad övertygelse och framför allt kunskap. De gånger hon bad mig om underlag för något, ville hon aldrig läsa några vidlyftiga papper, som hon själv måste tolka; nej, korta sammanfattningar skulle det vara. Hon var ganska lat. Hon la sig praktiskt taget aldrig i vad jag som ansvarig funktionär tog upp på VU- och partistyrelsedagordningarna (vilket ju var kul för mig) utan skrev bara raskt sin namteckning på kallelsepapperet.

Och hon var fruktansvärt oberäknelig. Det hände, att ombudsmän slog vad om hurudivda hon skulle komma till ett utlovat möte eller inte. Jag har rikliga egna erfarenheter av det här. En gång bad hon mig, någon timme innan planet skulle gå, meddela återbud till ett stort kvinnomöte i parlamentet i Riga. Från de nordiska partisekreterarmötena skolkade hon ofta; jag fick åka ensam. En gång tog den danske partisekreteraren mig åt sidan och sa ungefär: “Enn, det här är ingen kritik mot dig. Vi uppskattar allihop dina analyser av vad som sker i svensk politik. Men vi kan ju inte ha mängder av nordiska partisekreterarmöten, där den svenska partisekreteraren inte deltar.”

Med det här vill jag säga, att det personliga slarv, som fällde henne förra gången, är bara förnamnet.

Jag antar, givet redovisningen ovan, att vi den närmaste tiden kommer att se mer av sådant. Fler knivstick. Och mindre av förnyelse.

Förnyelsen kanske kommer på längre sikt, dock. I november lanserar rörelsen sin nya tankesmedja.

2006-10-16

Mittmoderaternas seger

Den idédebatt som jag hoppats på har sannerligen drunknat i flödet av skandalnyheter om statsrådsaffärer. Med Cecilia Stegö Chilò och Maria Borelius försvinner förhoppningsvis de svarta rubrikerna.

Tråkigt nog för oss som gillar idédebatt så förlorar regeringen med dessa namn också de enda rösterna som i Rosenbad skulle kunnat ifrågasätta den omfattande välfärdsstatens hegemoni.

Stegö, exempelvis, är visionär mer än politiker. Som chef för marknadsliberala tankesmedjan Timbro har hon skyfflat mer idologiskt kol i pannan än man kan hitta i borgerlighetens samlade mentala gruvgångar. Hennes arbete har haft ifrågasättandet som utgångspunkt, till skillnad från upplägget som Fredrik Reinfeldt haft när han omfamnat den politiska mitten.

Med Stegö och Borelius satta på bänken cementeras Moderaternas spel på mittfältet. Detta försvårar för oppositionen att gå till offensiv, men gör också att avståndet till mål blir betydligt längre för regeringspartierna.

Att det blev Lars Leijonborg som tillfälligt fick hantera kulturfrågorna efter Stegös avgång rymmer all den tydlighet som man kan begära av en symbolhandling.

Väljarna kan sitta lugnt framför tv-apparaterna. Ingenting viktigt kommer att förändras under mandatperioden. 2010 står valet mellan två läger kompetenta förvaltare av den socialdemokratiska välfärdsmodellen, precis som i år.

Idéutvecklingen kommer att ske på annan plats.

2006-10-10

Ny s-ledare i Stockholm

Stockholms socialdemokraters ledare Annika Billström tvingas bort, till förmån för avgångne ministern Carin Jämtin. Bredvid Jämtin kommer Roger Mogert att stå. Den enda som reserverade sig mot beslutet i Stockholms arbetarekommuns styrelse var - Annika Billström.

Ska man vinna Sverige, så nästan måste man vinna Stockholm. Och då går det inte att ha ett uppenbart sänke som ledare. Huvudstadens sossar kommer nu att ledas av ett namn som inte belastas av svekdebatter och som har glans från regeringsarbetet på en tillräckligt diffus ideologisk fråga (bistånd) för att inte skrämma bort någon.

Dagens Nyheter:

En enig styrelse i arbetarekommunen röstade på tisdagskvällen bort Annika Billström.

- Den senaste tiden har det framkommit att Carin har ett brett stöd från många håll. Hon ger uttryck för förnyelse, som våra medlemmar har förespråkat att vi behöver, säger Bosse Ringholm, ordförande i Stockholms arbetarkommun.

- Med Carin Jämtin och Roger Mogert får vi en bra kombination med en person som står för förnyelsen, och en som är erfaren i kommunfullmäktigearbetet.
Ekot:
S-styrelsen var enig i beslutet förutom Annika Billström som reserverade sig, enligt Bosse Ringholm, ordförande i arbetarekommunen.
Dagens Nyheters analys av Gunnar Jonsson:
Ett nytt ansikte som Carin Jämtin är en början. Hon fick goda betyg som biståndsminister. Hon är obefläckad av partifejden. Relationen mellan henne och arbetarekommunen bygger också på ömsesidig nytta. Jämtin behöver bredda sig innan hon på allvar kan komma i fråga som socialdemokratisk partiledare.

Roger Mogert bidrar med erfarenhet från Stadshuset och många supportrar i partiet. Men att byta personal räcker näppeligen.

Att socialdemokratin förlorade riksdagsvalet berodde mest på Storstockholm. Regeringens storstadspolitik lyckades ingen upptäcka. Höga skatter är mindre populärt här än i Norrland, och integrationen fungerar knackigt. Något mer än skattefinansierade "gratisdagis" måste dock även Stockholms socialdemokrater hitta på.
På webben har Stockholms ledarskifte diskuterats en längre tid. Exempelvis Magnus Ljungkvist har haft en föredömlig nyhetsrapportering. Analys, ur ett borgerligt perspektiv, har man kunnat hitta hos folkpartisten Johan Ingerö:

Jag är inte rätt man att bedöma trovärdigheten i de uppgifter som säger att det blir Carin Jämtin som efterträder Annika Billström i Stockholms stadshus, men om så blir fallet går det knappast att tolka som något annat än en vänstergir.

Återstår att se hur väljarna reagerar på detta. Två scenarier är tänkbara:

* Klassiska socialdemokrater blir mer motiverade att ta nya tag, när "kälkborgerliga" Billström är ur vägen.

* Medelväljaren som räknar sig själv till mitten reagerar negativt och röstar borgerligt 2010.

I mina ögon är det andra alternativet det mest troliga.
Om valet av Jämtin signalerar en vänstersväng (vilket jag är osäker på att det gör; i inrikesfrågor tror jag att Jämtin uppfattas som luddig snarare än ideologisk) så är loppet nu ännu mer kört för Socialdemokraterna i Stockholm, förutsatt att borgarna inte gör bort sig och sabbar ekonomin eller nåt.

Men om valet inte signalerar nåt särskilt, så tänds kanske ett hopp för sossarna. I brist på trängselfrågan, som ju borgarna stal häromveckan, eller andra idéer, så måste partiet ha en fräsch och karismatisk person som utstrålar något slags diffus förnyelse. Och det låter ju som Carin Jämtin.

Men det är svårt att tro att det ska räcka med enbart en ny ledare. En ny idé kan nog vara bra att ha. Om den inte kommer, så behåller borgerligheten Stockholm - och landet - 2010.

Sossarnas mediestrategi avlägsen

TT intervjuar Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog med anledning av den mediepolitiska utredningsgrupp som partiet tillsatte i helgen. Gruppen lider knappast av tidspress, om man får tro Ulvskog. Målet tycks snarare vara långsiktigt.

Sydsvenskan:

- Vi kommer att vara väldigt öppna, vi kommer att vara praktiker, vi kommer att vara inställda på att försöka ta tag i de möjligheter som yppar sig och också föra en diskussion med andra som är intresserade av att vi har mer av ägarmångfald på mediemarknaden, säger Marita Ulvskog.

I den mediepolitiska gruppen ingår också LO:s avtalssekreterare Erland Olausson och partikassören Tommy Ohlström. Gruppen har ett brett mandat och kan, enligt Ulvskog, föreslå "väldigt konkreta saker" till det verkställande utskottet och partistyrelsen.
Till skillnad från tidigare mediepolitiska grupper handlar det denna gång inte om att analysera och diskutera mediefrågor.

- Nu är vi bortom det, säger Marita Ulvskog.

Att partikassören finns med i gruppen ska inte tolkas som att socialdemokraterna är beredda att satsa pengar på ett medieprojekt, säger Ulvskog. Sammansättningen ska i stället markera att det är praktiskt sinnade personer som ska sköta arbetet. Ulvskog är journalist i botten och tidigare kulturminister och Olausson sitter i Aftonbladets styrelse.

Gruppen har ingen tidsplan för sitt arbete, men Ulvskog tycker att det är rimligt att den rapporterar till nästa partikongress 2009.

Ny partisekreterare i Fp

Ny partisekreterare i Folkpartiet blir Erik Ullenhag, meddelar Folkpartiet idag.

Folkpartiets partistyrelse har utsett Erik Ullenhag till ny partisekreterare.

Erik Ullenhag har tidigare varit riksdagsledamot och vårdtalesman för folkpartiet. Innan riksdagsuppdraget arbetade han på Utrikesdepartementet. Ullenhag är från Uppsala, är jurist och har tidigare tjänstgjort som tingsnotarie.

– Folkpartiet står inför intensiva år. Jag ser som min uppgift att utveckla vår organisation och vår politik samtidigt som vi ingår i en alliansregering. Det kommer att bli en spännande utmaning både för mig och för folkpartiet. Målsättningen är att få ett fortsatt mandat från väljarna även efter 2010, men med ett starkare folkparti, säger Erik Ullenhag.
Ullenhag är inte vem som helst. Smart, ung, slipad debattör, profilerad i partiets mjukare frågor, och tillräckligt driven och självsäker för att våga protestera när ledningen inte gör som han vill.

Utnämningen av Ullenhag borde betyda att Folkpartiet tar ett steg tillbaks mot den så kallade snällismen som var förhärskande under Bengt Westerbergs tid, vilken Johan Jakobsson, saligt vare hans namn, och Lars Leijonborg övergav. Den borde också kunne ge upphov till en del interna slitningar, då Ullenhag kommit på kant med partiets mer hårdföra kravställar-falang tidigare.

Ser vi uppkomsten av ett dubbelkommando i Folkpartiet? Tja, det heter ju "att varar liberal är att vara kluven". Å andra sidan har partiet innehållit denna tudelning under hela sin livstid.

Kanske är utnämningen för Leijonborg och styrelsen ett sätt att lugna den sk socialliberala delen av partiet, nu när hårdingarna Jan Björklund och Nyamko Sabuni fått ministerposter.

SvD uppmärksammar bloggen

Svenska Dagbladet har en kort intervju med mig om Val 2010.

Är det inte lite väl tidigt att ta sikte på nästa val redan nu?

- Nej, det tycker jag inte. Årets valrörelse bjöd på stora ideologiska förflyttningar, framför allt hos moderaterna men även för centern. Min gissning är att dessa förflyttningar kommer att fortsätta och bli ännu större och då är det min avsikt att följa den här utvecklingen från start.

2006-10-09

Valanalysgruppen (s)

Socialdemokraternas grupp för eftervalsanalys är nu utsedd. Gruppen leds av Berit Andnor.

Partiorganet Aktuellt i Politiken berättar:

Den viktiga valanalysgruppen, som ska lämna en förklaring till varför det gick som det gick i valet, fick sin sammansättning klar under partistyrelsemötet. Gruppen leds av förra socialministern Berit Andnor. Övriga ledamöter är Mattias Väpse, Annelie Hulthén, Ella Niia, Karl Petersen, Lena Mikko, Christina Zedell, Mats Johansson, Ingrid Lennerwald, Monika Theodorsson, Tomas Rudin, Sven-Erik Österberg samt Adrian Kaba.
AiP rapporterar för övrigt också om ett annat partistyrelsebeslut från helgen, som kanske kommer att ha betydelse för socialdemokraternas opinionsbildning inför valet 2010:

Vid partikongressen 2001 tillsattes en mediepolitisk arbetsgrupp med dåvarande partisekreteraren Lars Stjernkvist som ordförande.

Partistyrelsen beslutade i helgen att en ny mediepolitisk arbetsgrupp ska tillsättas. Arbetsgruppen får till uppgift att följa utvecklingen på mediemarknaden mot bakgrund av mediernas betydelse för demokratin. Gruppens huvudsakliga uppdrag är att arbeta för att ge arbetarrörelsen en starkare opinionsbildande ställning.

Gruppen består av Marita Ulvskog, partisekreterare och gruppens ordförande, Erland Olausson, vice ordförande LO, Tommy Ohlström, partikassör.

Är det tidningsuppköp på gång?

(ps: Jonas Morian kommenterar valanalysgruppen, så klart.)

Ingen skuggregering, men ändå

I helgen utsåg Socialdemokraterna det som pressen kallar skuggregering, men som i ärlighetens namn är gruppledare i riksdagsutskotten (här är pressmeddelandet). Samtidigt beslöts att Berit Andnor ska leda den grupp som ska analysera valnederlaget.

Dagens Nyheter noterar att några avgångna ministrar får nya uppgifter:

Berit Andnor, förut socialminister, blir nu socialdemokraternas första namn i KU, riksdagens konstitutionsutskott. Därmed blir hon sannolikt KU-ordförande, eftersom det största oppositionspartiet brukar få den posten. Berit Andnor ska dessutom leda den grupp som ska analysera orsakerna till det socialdemokratiska valnederlaget.

Förre talmannen Björn von Sydow hade tippats till KU, men blir nu i stället ledare för s-delegationen till Europarådet.

- Han vill landa lite och fundera över vad han ska göra, säger Britt Bohlin Olsson.

Ulrica Messing tar hand om försvarsutskottet. I regeringen hade hon ansvar för infrastrukturfrågor.

Mona Sahlin tar hand om socialutskottet. Hon var tidigare samhällsbyggnadsminister med ansvar för bland annat energifrågor.
Svenska Dagbladet förvånas över att några namn saknas.
Bland gruppledarna i de nya utskotten är det frånvaron av vissa namn som väcker störst förvåning. De tre tidigare ministrarna Leif Pagrotsky, Ibrahim Baylan och Carin Jämtin har alla förlorat chefsskapet över sina ansvarsområden.

Britt Bohlin Olsson anser att Carin Jämtin och Ibrahim Baylan måste få bli varma i kläderna först. De har aldrig arbetat i riksdagen och ska nu få ägna sig åt politik i stället för formfrågor.

Leif Pagrotsky blir vice ordförande i Riksbanken och suppleant i EU-nämnden.
Utmärkte socialdemokratiska bloggaren Jonas Morian dansar inte av entusiasm, men är ändå förhållandevis nöjd över konstellationen.
Häromdagen skrev jag att det är tveksamt om det viktiga socialdemokratiska opposionionsarbetet innan den nya partiledningen väljs, ska ledas av kretsen kring Göran Persson. Denna grupp ett stort ansvar för valresultatet, och därför är det viktigt att s-gruppledarna i riksdagens utskott består av personer som förmår att göra en självkritisk analys och inse behovet av förnyelse.

Jag ser nu att Urban Ahlin fått i uppdrag att ta hand om utrikesfrågorna, vilket är väldigt glädjande. Och i utbildningsutskottet är det Marie Granlund som nu får vara partiets taleskvinna. Ulrica Messing får ta över försvarsfrågorna, medan Thomas Bodström, Tomas Östros och Pär Nuder får behålla sina ansvarsområden – i tur och ordning justitieutskottet, näringsutskottet och finansutskottet.

Två av mina gamla bekanta från SSU-tiden, Carina Moberg och Anders Ygeman, blir s-gruppledare civilutskottet (bostäder etc) respektive miljö- och jordbruksutskottet. Carina minns jag som väldigt engagerad i just bostadspolitiken, så det känns som ett utmärkt val. "Ygis" är däremot stockholmare i kvadrat, och det känns som att han har en del att plugga in vad det gäller jordbrukspolitiken. Vidare axlar Sven-Erik Österberg ansvaret för arbetsmarknadsutskottet, Berit Andnor blir sannolikt KU-ordförande, Margareta Israelsson tar kulturutskottet, Lars Johansson skatteutskottet, Tomas Eneroth socialförsäkringsutskottet, Mona Sahlin socialutskottet, Anders Karlsson trafikutskottet, samt Susanne Eberstein EU-nämnden.

Och jo, Göran Persson får titeln gruppordförande och blir därmed överordnad Britt Bohlin Olsson, som är gruppledare för s-riksdagsgruppen.

En viss förnyelse således. Alltid något. Jag håller nu tummarna för att det utlovade aktiva oppinionsarbetet kommer igång på allvar.
Är då dessa val viktiga? Naturligtvis är starka personligheter en grundförutsättning för att kunna bedriva en kraftfull oppositionspolitik. Men att Socialdemokraterna kan vara röststarka är det ingen som betvivlar. Förmågan, däremot, att tänka nytt, är omstridd. Själv tvivlar jag på att förnyelsen av socialdemokratins tankegods kommer att kommer att ha någon upphovsman i kammaren. Namnen ovan borgar naturligtvis för högljudd kritik, men knappast för nytänkande sådan.

Ny moderat kommunikationschef

Moderaterna har utsett efterträdaren till Per Schlingmann, som ju lämnade posten som kommunikationschef för att bli partisekreterare. Den nye kommer från kommunikationsbyrån JKL och heter Pär Henriksson.

Resumé berättar:

Pär Henriksson var tjänstledig från JKL under valrörelsens sista månad och arbetade som kommunikationsrådgivare på moderaternas riksdagskansli och riksorganisation. Nu tar han steget över helt och blir kommunikationschef för partiet.
Henriksson har, bortsett från moderatanknutna jobb, ett förflutet som kommunikationsrådgivare åt Svenskt Näringsliv, och har liksom Per Schlingmann jobbat både på Rikta Kommunikation och Spider Relations.

Det är nog ingen vild gissning att Henriksson kommer att fortsätta på den redan av Schlingmann inslagna vägen.

(ps: Pär Henriksson hade i för ett par år sedan också en blogg, Södertankar, som idag tycks ligga i träda, eller vara kidnappad...)

2006-10-06

Ny regering

Jag vill gotta mig en smula, eftersom bloggens tidigare resonemang om statsrådsfördelning i migrations- och integrationsfrågor visade sig vara helt rätt, nu när den nya regeringen utsetts.

Jag har på min huvudblogg skrivit om mina första reaktioner på regeringsbildningen, men vill här fylla på med en iakktagelse om vad detta egentligen betyder på lång sikt, med några få ord.

Att alliansens regeringspolitik kommer att stå under moderat kontroll är nu helt uppenbart. De personer som skapade "de nya moderaterna" är från och med idag ministrar. Fredrik Reinfeldt förstås statsminister, chefekonomen och kanslichefen Anders Borg finansminister, och förre partisekreteraren Sven-Otto Littorin arbetsmarknadsminister. Den moderata dominansen av finansdepartementet kommer att innebära att mittenpolitiken, som Moderaterna dominerat i valrörelsen, kommer att vara fortsatt signum.

De borgerliga partierna har alla fått kontroll över departementen i hjärtefrågorna (bortsett kanske från biståndet som hamnade hos Moderaterna istället för hos Folkpartiet eller Kristdemokraterna), vilket gör det naturligt att just dessa frågor kommer att fortsätta vara profilfrågor.

Regeringen, som kan verka utmanande och otippad, har ett enda stort mandat, och det är att skaffa nya jobb. För detta tycks regeringen särskilt väl utrustad.

Min gissning är att alliansen som går till val 2010 kommer att framstå som ganska lik den allians vi sett segra 2006. Lyckas de med jobben har de dessutom stor chans till förlängning av kontraktet.

Åsbrink chockar

Förre finansministern Erik Åsbrink lyckas leverera det som ingen socialdemokrat före honom varit i närheten av under eftervalsdebatten. Åsbrink lägger upp tolv punkter att tänka på om partiet vill ha en politik som skapar fler jobb.

Det är nästan komiskt. Så sent som i förrgår skrev liberale bloggaren och nationalekonomen Andreas Bergh att, jodå, sossarna vet alla vad som måste göras. Det saknas inte nya tankar om jobben. Det är bara så att i socialdemokratin kan man inte säga vad som helst. Ungefär.

Idag kliver Erik Åsbrink ut på banan och skriver det onämnbara på DN debatt.

Ett viktigt ställningstagande gäller hur man besvarar frågan: Är det bättre att inte ha ett arbete än att ha ett dåligt arbete? Frågan är naturligtvis starkt förenklad. Självklart finns det arbetsvillkor som aldrig kan accepteras i ett civiliserat samhälle. Men om å andra sidan kraven på ersättning och övriga villkor sätts alltför högt, kommer många människor att slås ut från arbetsmarknaden eller aldrig få tillträde till den. Det gäller inte minst många ungdomar och invandrare.

Att ha ett arbete är avgörande för den egna försörjningen och självkänslan. Att komma in på arbetsmarknaden, även om det inte är ett toppjobb, bör förenas med aktiva insatser som möjliggör utveckling och förkovran. I så fall är alternativet att stängas ute nästan alltid sämre.

En socialdemokratisk politik som är inriktad på arbete kan i vissa fall innebära att ompröva de egna ståndpunkterna, i andra fall innebära att slå vakt om etablerade uppfattningar. Här följer en 12-punktslista med förslag till en samlad politik inriktad på arbete.

1. Arbetslinjen ska vara en ledstjärna för politiken. Markera att sysselsättningsmålet är viktigare än arbetslöshetsmålet.

2. Säg nej till vårdnadsbidrag, som är en kvinnofälla.

3. Inom skattepolitiken - prioritera sänkt skatt på arbete. Det är bättre än att sänka/slopa fastighetsskatten. Det är också bättre än att differentiera arbetsgivaravgifterna, som innebär att vissa branscher/yrken diskrimineras jämfört med andra.

4. Verka för att minska marginaleffekter och fattigdomsfällor i såväl skatte- som transfereringssystemen.

5. Alla människor ska erbjudas en god utbildning. Avvisa krav på tidig utsortering av en del elever som endast erbjuds en snäv yrkesutbildning i stället för att vara brett anställningsbara. Säkerställ att den högre utbildningen når alla delar av landet.

6. Sätt höga mål för att stärka Sveriges ställning som en ledande forskningsnation. Öka statens insatser. Kraftsamla den akademiska forskningen till de ledande universiteten och högskolorna. Samverka med näringslivet.

7. Markera att a-kassan ska vara en omställningsförsäkring, inte en långvarig försörjning.

8. Bejaka en ökad konkurrens och mångfald, inte minst inom tjänstesektorn. På centrala välfärdsområden ska tjänsterna vara skattefinansierade. Utförandet kan ske av olika aktörer som konkurrerar med varandra. De ska styras med tydliga regler och en effektiv tillsyn.

9. Modernisera och effektivisera Ams. Överbelasta inte arbetsmarknadspolitiken med alltför många uppgifter.

10. Se över arbetsrätten i syfte att underlätta inträde för nya grupper på arbetsmarknaden.

11. Stimulera arbetskraftsinvandring (vid sidan av en generös flyktingpolitik). Den bör i hög grad inriktas på människor med god utbildning, riskkapital, entreprenörsanda och kulturengagemang.

12. Förbättra integrationspolitiken och påskynda invandrarnas inträde på arbetsmarknaden.
Nu snackar ni. Sänkt skatt på arbete, översyn av arbetsrätten, arbetskraftsinvandring. Ett program som attackerar moderata chefekonomen Anders Borg bakifrån, så att säga.

Men det kommer inte att hända. Inte under den här mandatperioden i alla fall. Vad skulle LO säga? Vad skulle vänstern säga?

Men det känns ju onekligen befriande att handsken kastats. Nu kanske det blir idédebatt.

2006-10-05

Schlingmanns list

Den definitiva intervjun med Moderaternas nye partisekreterare publicerades idag i reklambranschtidningen Resumé. Schlingmann säger där att politik till hälften är kommunikation, och att Moderaterna ska vara ett parti i ständig förändring. Jag undrar om det är möjligt i regeringsställning.

Resumés stjärnreporter Claes de Faire, själv med förflutet inom moderat kampanjarbete, ställer helt rätt frågor och får sensationella svar, som ger en god bild av hur Moderaterna kommer att arbeta inför valet 2010.

Artikeln täcker ett helt uppslag och finns bara på papper, tyvärr, men jag ska återge tre centrala frågor och svar.

Hur mycket i politik är kommunikation?
- Jag säger att ett politiskt parti är två delar. Att utveckla politiken och att kommunicera politiken.
50-50?
- Ja.

- - - - - - -

Moderaterna har aldrig gjort ett sådant här bra val i modern tid. Hur kommer ni att rida vidare på framgångsvågen?
- Vi kommer att vara väldigt aktiva. För att vinna valet 2010 krävs flera saker. Det krävs att vi levererar i regeringsarbetet, att vi håller ihop och utvecklar alliansen, men det kräver också att vi fortsätter att utveckla moderaterna. Väljarna ska 2010 uppleva att moderaterna är ett parti som fortsätter att utvecklas. Jag tycker att moderaterna ska uppfattas som ett parti i ständig förändring. Med det menar jag ett parti som förändras i takt med att samhället förändras.

- - - - - - -

Förändring är ett egenvärde i sig?
- Absolut.
Jag noterar att det inte ges någon som helst antydan om i vilken riktning förändring kan ske - och tolkar det som en övergång till total pragmatism. Dogmatiskt lagda partigängare har i och för sig visat sig vara obrottsligt lojala i medgången till regeringsmakten, men det är svårt för mig att tro att det inte kommer att uppstå komplikationer för en partiledning som vill förändra sin politik varje dag, som ett självändamål.

Samtidigt är det ju uppenbart att förändring är en snabb väg till rubrikerna.

(Josefin Deiving berättar för övrigt i ett läsvärt inlägg inifrån Stockholms arbetarekommun att även Socialdemokraterna insett att "som media är uppbyggt skriver man inte om ”gamm-heter” (i motsats till nyheter) som kommunsekreterare Tomas Rudin uttryckte det.")

Ett andra frågetecken reses av det faktum att det måste vara en ganska svår sak att ständigt förändra ett parti i regeringsställning. I koalition, dessutom.

Men nu vet vi i alla fall hur det är tänkt.

(Passar på att tacka Andreas Bergh för att jag fick upp ögonen för Josefin Deivings blogg Varför)

Eftervalsanalys Sd

Även de som på ett mer välkomnande sätt bryr sig om Sverigedemokraterna ägnar sig nu åt eftervalsanalys. Två tidigare partisekreterare/partiorganisatörer filosoferar öppet om vad som kunde gjorts bättre, givet att målet var riksdagsmandat.

Jan Milld, tidigare partisekreterare, skriver på sin webbtidskrift Blågula Frågor att partiet kunde varit mer offensivt i invandringsfrågor istället för att försöka framstå som så ofarliga och rumsrena som möjligt.

Men ligger misslyckandet till någon del hos SD? Hade partiet kunnat agera annorlunda och bättre?

Svar: ja!

På SD:s årsmöte 2005 antogs ett åtgärdsmanifest i 33 punkter, med konkreta krav på hur kursen kunde läggas om kring invandrings- och integrationspolitiken. Detta har partiledningen sedan stoppat undan, och det var inte så att man "glömde" det, det var inte ett olycksfall i arbetet. Nej, det handlade om en uttalad strategi.

Kärnan i den strategin var att minska motståndarnas träffyta på SD, att erbjuda minimal grund för kritik. I botten på detta strategival låg erfarenheter av att inte få chansen att bemöta angrepp, och presentera SD:s argument.

Till en del är denna bedömning riktig. Förvisso skulle åtgärdsmanifestet väcka att ramaskri bland de politiskt korrekta. Saken är dock att vad majoriteten av väljarna tycker kan SD bortse från - dessa väljare skulle ändå under inga omständigheter överväga att lägga sin röst på SD. Hos de återstående skulle däremot förtroendet för SD öka, om partiet visade att det verkligen tog strid och hade genomtänkta åtgärdsförslag i frågan.

Genom att lyfta fram åtgärdsmanifestet skulle SD ha kunnat punktera den grundläggande strategin hos pk-partierna och media. Man skulle ha tvingat upp sakfrågan - massinvandringen och dess förödande konsekvens för vårt samhälle - på bordet. Man skulle ha satt stopp för förtigandet.

Och förmodligen klarat 4%-spärren.
Den tidigare partiorganisatören Tommy Funebo menar dock på sin sverigedemokrats-granskande Objektiv SD-blogg att partiet förvisso hade en chans att lyfta när justitieministern lät släcka ned partiets hemsida, men att den chansen försattes, och att partiledningen gjorde rätt som talade med små bokstäver i valrörelsen.
Det är inte så enkelt att Sesams dörrar öppnar sig, bara för att man går ut med ett politiskt program som de flesta uppfattar som fascistiskt. Jag är övertygad om att Åkesson gjorde rätt i detta avseende. Att ligga lågt och inte erbjuda några "träffytor" visade sig vara rätt, när nu den allmänna opinionen under slutet av valkampanjen oväntat nog släppte fram helt nya attityder gentemot Sd. Man behövde bara flyta med.
Personligen tror jag att Sverigedemokraternas framgångar närapå enbart härrör från vad riksdagspartierna gör dåligt, nu när partinamnet väl är etablerat. De kan ställa upp hur många hustrumisshandlare som helst på listorna 2010 utan att påverka sitt valresultat. Det som påverkar är hur riksdagspartierna klarar av att formulera en debatt om de allvarliga frågor om integration, trygghet och identitet (rakare uttryckt: invandring, brottslighet och islam) som stora väljargrupper oroas över.

Tyvärr talar historien emot att partierna kan lyckas med det.

Uppdatering:

Att partierna inte klarar av att debattera frågorna betyder naturligtvis inte att det saknas förnuftiga människor som yttrar sig. Plötsligt kanske det lossnar och vi får ett offentligt samtal. I dagens Sydsvenska Dagbladet kommenterar författaren Fredrik Ekelund helt lysande Sverigedemokraternas framgångar i valet. Obligatorisk läsning, för jag citerar bara slutklämmen:
Det är inga "fascister" och "monster" som lyft sd i Malmö och Landskrona. Det är till stor utsträckning vanlig, strävsam arbetarklass som fått nog, eller "fått nock", för att säga det på ren malmöitiska, av integrationens baksida, den som aldrig debatteras på kultursidorna. Tar vi inte denna oro på allvar utan låtsas som att gängen inte finns (Kadhammar), att det är löjligt att oroa sig för islam (Svenning) eller bara tittar på situationen från ett sociologiskt von oben-perspektiv (Fryklund) - då kan Sverigedemokraterna redan nu inteckna ännu fler mandat i nästa val, både kommunalt och i riksdagen.

Persson utan analys

Valets förlorare, avgående statsminister Göran Persson, talar nu ut. Men det är ingen eftervalsanalys som kommer i hans artikel på DN debatt. Det är mer som ett gammalt sommartal från Björkvik, späckat med nya siffror.

Allt står rätt till i svensk ekonomi, är huvudbudskapet. Och borgarna kommer till dukat bord. Undermeningen är att socialdemokratin gjort allt rätt. Och syftet är att skriva historia så att borgerligheten inte ska kunna tillgodogöra sig en enda procents tillväxt på den yttersta dagen 2010.

Vi som längtar efter idédebatt får vänta på senare tillfällen (Figges film kanske blir första tillfället då vi får se hur tankegångarna egentligen gått).

Den regering som i dag tillträder har bättre förutsättningar än någon tidigare svensk regering i modern tid. På den borgerliga regeringen vilar ett tungt ansvar. Det är inte utan oro vi nu lämnar över rodret. Tidigare borgerliga regeringars vanskötsel av Sverige förskräcker. Den valrörelse som vi har bakom oss, där löftena om både utgiftsökningar och stora skattesänkningar duggade tätt från högeralliansen, oroar också.

Men jag hoppas, för Sveriges och medborgarnas skull, att mina farhågor är obefogade. Jag förväntar mig att den borgerliga regeringen - med moderaterna i spetsen - känner ett ansvar för att lämna över ett lika välskött land till nästa regering, senast i 2010 års val.

2006-10-04

Rojas avgår

Så fort Mauricio Rojas avgick som Folkpartiets talesman i integrationsfrågor startade spekulationerna. Jag är inte sämre än någon annan.

Dagens Nyheter har ett intressant antagande:

Att han avgår mindre än tre dygn innan den borgerliga ministerlistan ska presenteras kommer oundvikligen att leda till spekulationer: kanske stod Rojas i vägen för en mindre kontroversiell kandidat till att ansvara för integrationsfrågorna i den nya regeringen.
I Metro tycks en annan spekulation redan vara faktum (enbart på papper):
Rojas får ny roll i ny regering

Mauricio Rojas lämnar integrations- och flyktingfrågorna för att arbeta med globala och internationella frågor. Tyngdpunkten kommer att ligga på fattigdoms- och migrationsfrågor.

- Det känns som att jag har något att bidra med här, säger Mauricio Rojas.

Men beskedet om exakt vad det är Rojas ska göra dröjer tills regeringsbildningen är klar.
Folkpartistiske bloggaren Mathias Sundin understryker Rojas betydelse för den integrationspolitiska debatten, inte minst nu när Sd ruvar i skuggorna, och intygar att åtminstone han själv kommer att fortsätta föra samma politiska linje. Sundins gissningar om anledningen till avhoppet anknyter också till regeringsbildningsfrågan.
Kanske är det så att de andra partierna har haft svårt att acceptera Maurico som integrationsminister på grund av att han är kontroversiell, men att det är en ministerpost som folkpartiet vill och ska ha. Därför får Maurico flytta på sig. Vem vet? Inte jag.
Och jag måste också spekulera. Vad som händer i integrationsfrågorna är av yttersta vikt inför valet 2010.

Jag gissar att Nyamko Sabuni blir minister med en portfölj som antingen innehåller integration eller migration. Sannolikt integration (så får Tobias Billström, pålitiligt moderat i exempelvis flyktingamnestifrågor, försvara gränserna åt Reinfeldt). Och då blir hon per automatik talesman för de frågorna, vilket Mauricio Rojas kanske inte gillar - så han får ett nytt verksamhetsfält.

Blir det så har Leijonborg förhandlat mycket klokt. För Mauricio Rojas är ingen stor kommunikatör, hur nyskapande han än kan vara i idéarbetet. Och om Leijonborg vill försvara integrationen som profilfråga för Folkpartiet gör han det bäst med en ministerpost besatt av en PR-konsult (om jag nu har förstått rätt hur Leijonborg tänker...)

Så skulle i alla fall jag ha gjort.

Uppdatering:

Rapport avslöjar att Rojas avgått vid denna tidpunkt (och inte efter regeringsbildningen) för att förekomma kritik inifrån partiet - kritik från Liberala Invandrarföreningen i Stockholm.

I går fick Rapport tillgång till ett styrelseprotokoll från Liberala invandrarföreningen i Stockholm. Där framgår att en majoritet i styrelsen inte har förtroende för Mauricio Rojas som partiets talesman.

-Jag känner honom och jag vet att han måste ändra sig lite grann, säger föreningens ordförande Mohammad Nori, som en kommentar till protokollet.

Efter intervjun i går tog han kontakt med Mauricio Rojas, som beslutar sig för att tidigarelägga sin avgång. Den skulle egentligen ha offentliggjorts först efter regeringsbildandet.

-I och med att vi fick veta att det här var på gång, då tyckte vi att det var helt onödigt att få fram en debatt om något som inte längre var aktuellt, säger Mauricio Rojas till Rapport.

Ana Maria Nartiav partiets framtoning. Ana Maria Narti, som nu lämnat riksdagen, menar att partiets integrationspolitik i grunden är bra, men att den har förvanskats i debatten.

- Diskussionen var faktiskt inte riktad mot vår politik, utan det var en diskussion riktad mot retoriken hos vissa toppmedlemmar, och det var en helt annan sak, säger hon till Rapport.

Rapport: Som Mauricio Rojas?

-Om du vill...
Att Rojas gjort det svårare att nå ut till invandrade väljare skulle jag tro är en myt. Det påpekas också, exempelvis i Fps pressmeddelande om avgången, att:
Folkpartiet blev 2006, enligt VALU, det första borgerliga parti någonsin som fått ett starkare stöd bland utlandsfödda än bland svenskfödda. Till stor del har vi Mauricio att tacka för det.

Ny partisekreterare i Kd

Kristdemokraternas nye partisekreterare heter Lennart Sjögren. En doldis på riksplanet, enligt bland annat Ekot, som kommer att få handskas med snäva ekonomiska resurser efter tillbakagången i valet. Men han har en blogg.

DN porträtterar:

- Det ska vara kul att vara kristdemokrat. Det gäller nu att fånga alla de unga som vill engagera sig och är intresserade.

Det säger Lennart Sjögren som har utsetts till ny partisekreterare för kristdemokraterna. Han har tills nu varit oppositionsråd i Gävle och utvecklingschef vid Lantmäteriet.

Lennart Sjögren har suttit i fullmäktige i Gävle sedan partiets framgångsval 1998. Han är 52 år, gift och har tre barn och sitter i styrelsen för den lokala pingstförsamlingen i Gävle.
Lokalt tycks Sjögren ha lyckats synliggöra sig själv och partiet. Arbetarbladets valblogg skrev att Sjögren synts överallt:
Säga vad man vill om kristdemokraternas Lennart Sjögren, men han är onekligen ambitiös som få, ständigt på hugget för att få en bit medieutrymme.

Hans namn var ett av de första jag snappade upp inom lokalpolitiken här i Gävle när jag började på Arbetarbladet. Han verkar ha ungefär samma målsättning som coca cola, att vi ska se eller höra hans namn minst en gång per dag...
Han tycks haja vad nätet är också. På Lennartsbloggen är eftervalsanalysen redan igång.

S-debatten igång

Det dröjde nästan två veckor, men nu är socialdemokratins eftervalsdebatt igång på riktigt.

DN debatt dundrar EU-parlamentarikern och tidigare ledamoten av arbetarepartiets verkställande utskott Jan Andersson om bristen på jobbskapande politik.

För första gången i historien blev arbetslösheten en plusfråga för den borgerliga oppositionen. Strategin att negligera arbetslösheten är svårbegriplig, såvida man inte i partiledningen helt enkelt saknade idéer om hur den jobblösa tillväxten skulle hanteras. Jag börjar tro att så var fallet. De lösningar som till slut valdes handlade inte om att långsiktigt skapa arbetstillfällen utan i stället om att mitt under en brinnande högkonjunktur skapa tillfälliga jobb. Politiken blev inte trovärdig. Den borgerliga alliansen sökte i stället mer långsiktiga lösningar som minskad skatt på arbete och stimulanser för nya jobb i tjänstesektorn. Dessa förslag tilltalade uppenbarligen väljarna mer än den socialdemokratiska politiken.
Lösningen på partiets problem med jobbfrågan finns inte på vänsterkanten, fortsätter Andersson.
Göran Persson gjorde också ett misstag när han bestämde sig för att möta Reinfeldts och moderaternas mittenpolitik genom att föra socialdemokraterna åt vänster. Moderaternas förändring möttes med samma gamla högerspökesargument som Bo Lundgens politik hade mötts. Moderaterna anklagades för att ha en dold agenda. Som symbol och i spetsen för denna flytt från mitten vänsterut satte Persson partisekreteraren Marita Ulvskog. Därmed öppnades möjligheten för moderaterna att vinna över socialdemokratiska mittenväljare.
I Aktuellt i Politiken erkänner Stockholms förra finansborgarråd Annika Billström att partiet saknade en jobbpolitik.
– Det finns aldrig enkla förklaringar till ett nederlag, konstaterar Annika Billström, men en är att vi under valrörelsen inte målade upp en vision om framtiden som attraherade människor. Jag tänker på jobben och välfärden. I stället för att peka på vår egen politik ägnade vi en stor del av valrörelsen åt att försöka mana fram högerspöket. Men Reinfeldt var inget högerspöke som det gick att skrämmas med.

– I och med att vi inte hade en offensiv politik för jobben blev vi systemförsvarare medan alliansen blev systemförändrare.
I Aftonbladet efterlyser blivande prästen och politiska chefredaktören Helle Klein ett helt nytt föryngrat ledarskap.
Det gäng som förlitade sig mer på konjunkturen än på den aktiva politiken kan knappast ha något att tillföra den förnyelseprocess som nu måste till. De som däremot förstår vår tids nya utmaningar måste släppas fram. Moderaterna efter Bo Lundgren förnyade både politiken och organisationen. Högern har gjort sitt generationsskifte. Det är hög tid att socialdemokraterna gör det också. Dags att pigga på sig.
Slående är dock att ingen uttalar exakt hur de nya idéerna om jobbtillväxten ska se ut. Kanske saknas det helt enkelt nya tankar (som Jan Andersson antyder)?

Det är väl därför den samlade arbetarrörelsens främste tänk-tankare Ursula Berge föreslår nya satsningar på idéutveckling i sin debattartikel i Sydsvenskan.
För orsaken till varför socialdemokraterna förlorade valet är inte att de var för dåliga på att locka mittenväljare eller framstod som mer splittrade än andra. Orsaken var att de inte klarade av att synliggöra och driva en politik buren av moderna socialdemokratiska idéer. Och det av det enkla skälet att det inte finns någon modern socialdemokratisk idéutveckling att tala om, och inte har funnits på decennier.

Den retorik och de lösningar som fanns före 1980-talet används än idag. Socialdemokraterna sade att arbetslösheten inte var ett problem när väljarna tyckte det. Man lyckades inte driva en politik för mer jämlikhet utan sällade sig till dem som pratade om det, men inte gjorde så mycket mer. Och man kunde visa upp fina tillväxt- och inflationssiffror, men det var inte det som väljarna ville rösta för. De ville rösta för en idé om framtiden, inte om nutiden.
Det börjar likna något.

Uppdatering:

Den röde Uppsalasossen Peter Gustavsson menar att Jan Anderssons utspel på DN debatt är del i ett pågående socialdemokratiskt inbördeskrig. Blogginlägget Samma gamla inbördeskrig med Jan Andersson är läsvärt, oavsett höger- eller vänsterposition.

Uppdatering 2:

En annan röst i Uppsala, fast betydligt tyngre, tillhör Enn Kokk, legendarisk old-school-sosse. Han sågar också Jan Andersson och fördömer varje antydan till högersväng. Jag citerar en lång bit, men rekommenderar hela texten (missa inte heller Kokks trevliga anteckningar efter Riksmötets öppnande):
Valmanifestet som kom för sent i valrörelsen för att ha avsedd verkan, innehöll förvisso en del klassisk socialdemokratisk reformpolitik, dock utan någon sammanbindande ideologisk röd tråd, har jag själv tidigare konstaterat. Men för att se de här skrivningarna som något slags extremistisk vänstervridning måste man ha en skruv lös! Och att, när valrörelsen i så extrem grad präglades av att regeringen ville ha mandat för att genomföra mer av sin tidigare politik, anklaga Marita Ulvskog för att vara det vänsterspöke, som skrämde bort mittenväljarna, måste ha någon annan bakgrund än analys av verkligheten.

Det har det också. Jan Andersson, själv en riktig EU- och EMU-extremist, hatar människor av Marita Ulvskogs och min sort, sådana som stod på motståndarsidans barrikader när det begav sig och som dessutom vann EMU-omröstningen så att det sjöng om det. Nu, när partiledaren gör sorti, gäller det att få med inte i första hand funktionen partisekreteraren utan, för att tala klarspråk, personen Marita Ulvskog (med de åsikter hon har) i fallet.

I Jan Anderssons artikel finns en antydan om vad det egentligen handlar om: “Vi måste en gång för alla lämna ja- och nejdiskussionen om EU bakom oss och i stället formulera en politik som inte bara handlar om marknad utan också har en tydlig social dimension.” Så är vi där igen, i federalismen.

Följer socialdemokratin Jan Anderssons politiska råd och dessutom, vilket han också föreslår, avbryter samarbetet med vänsterpartiet och miljöpartiet, kommer socialdemokratin, under en stor del av 1900-talet den bärande och samhällsbyggande kraften i svensk demokrati, att slutgiltigt reduceras till en ruin av sitt forna jag, ett litet mittenparti bland många andra.

2006-10-03

Kds partisekreterare slutar

Idag meddelade Kristdemokraterna att partisekreteraren Urban Svensson lämnar sin post.

– Kristdemokraternas partisekreterare Urban Svensson lämnar på egen begäran sin tjänst. Han kommer att starta och driva eget företag.

Det säger Göran Hägglund, Kristdemokraternas partiledare, på tisdagen.

– Urban Svensson har sedan 2002 varit partisekreterare för Kristdemokraterna. Han har under den tiden varit i ledningen för två valrörelser. Han har gjort ett utomordentligt arbete. Under tiden har han dessutom haft ansvar för Kristdemokraternas hela partiorganisation och arbetat hårt med att få den så väl fungerande som den är idag.

– Jag vill nu tacka Urban Svensson för hans insatser och önska honom lycka till i hans fortsatta karriär som företagare. Som partiledare kommer jag inom kort föreslå en ny partisekreterare för partistyrelsen. Vem detta blir meddelas vid ett senare tillfälle.

Urban Svensson kommenterar att han slutar:

– Det har varit fyra fantastiska år som partisekreterare. Partiet har genomgått stora förändringar de senaste åren. Partiet har fått en ny partiledare efter 31 år, Göran Hägglund, som på allvar har slagit igenom och blivit både känd och populär. Även organisatoriskt har partiet ställt om till en ny tid på ett framgångsrikt sätt. Jag vill önska partiet all framgång, särskilt när det gäller medverkan i den nya regeringen.

– Efter fyra år som partisekreterare känner jag att det är dags för nya utmaningar. Jag har fått erbjudande om att arbeta med ett av mina favoritintressen, motorcyklar. I direkt samarbete med generalagenten för Triumph Motorcycles Ltd kommer jag i januari 2007 att öppna ett Triumph Center, ett spännande koncept med nyförsäljning av motorcyklar, verkstad, tillbehör och reservdelar och som kommer att vara beläget i Länna, söder om Stockholm.
Möjlig efterträdare? Stabschefen Jakob Forssmed vore ju ett kul val. Då skulle föryngringen av Kd bli ännu tydligare.

gudmundson tillbaks

Idag relanserade jag min andra blogg, gudmundson, som varit sovande i nästan två år. Den täcker in ett lite bredare fält än Val 2010. Mycket nöje!

2006-10-02

AiP att göra

Chefredaktören för Socialdemokraternas partiorgan Aktuellt i Politiken, Eric Sundström, formulerar en strategisk att-göra-lista.

Redan nu börjar spelplanen och laguppställningen inför valet 2010 att formeras. Redan nu måste man tänka strategiskt, påverka och forma ett lag som blir en helhet. Våra förslag:

1. Det behövs en ny berättelse om framtiden som utformas av partimedlemmarna. Varför inte ha en första debatt på extrakongressen? Då måste en ”framtidsgrupp” tillsättas nu, så att ett diskussionsunderlag kan skickas ut i partiföreningarna.

2. Ge partiexpeditionerna för Stockholms stad och län ett gemensamt våningsplan på Sveavägen 68 så att de redan nu kan lära sig samarbeta och utveckla en politik för stad och län inför 2010.

3. Före valet tillsattes en grupp som skulle utforma ”en näringspolitik för en fjärde mandatperiod”. För in jobben och globaliseringen ordentligt i gruppens mandat och låt den initiera en diskussion i hela arbetarrörelsen om framtidens arbetsmarknad och näringspolitik.

4. Det är dags att lämna "ja och nej diskussionen" och kickstarta den folkbildningssatsning om EU som är efterlängtad av många. Partiorganisationen skriker för övrigt efter mer internationell politik, så låt även världen ta plats i arbetet.

5. Pete Wehner fick en enda uppgift när han anställdes i Vita Huset: att säga emot och påpeka saker som att en tom stol i en debatt ser illa ut. Dags att anställa en Wehner?
Eftersom Sundström är sjukligt intresserad av och kunnig om partipolitiskt strategiarbete kanske nån i partiet borde lyssna? Bara de låter bli att lyda rådet att köpa tidningar, som figurerat de senaste dagarna, och nu även dyker upp hos Sundström. Nu när de äntligen fått fason på Svenskan vore det trist att se den omvandlas till megafon för Socialdemokraterna.

I väntan på att någon ska greppa vad Eric Sundström säger har politiskt frontarbete inletts av frivilliga krafter på nätet. Ska bli kul att se en showdown mellan Oppositionen och Bloggregeringen.

Liberala lästips

Utmärkte liberale ledarskribenten Håkan Jacobson sågar på sin blog Jan Guillous fria fantasier om Folkpartiets framtid.

Och det krävs bara en hastig titt i SVT:s valundersökning för att se att det där med siffror inte är Guillous starka gren.

Fp är det parti som tappade minst väljare till sd, kd det enskilda parti som tappade mest. Både s, v och mp tappade var för sig större andel väljare till sd än moderaterna. Flest sd-väljare kom i första hand från andra småpartier, därefter från tidigare blankröstare och soffliggare.

Men det är förstås siffror som inte passar med myterna från 2002.
I den andra delen av den liberala blogosfären spekulerar folkpartistiska stjärnskottet Mathias Sundin om valet 2010.
Sossarna kommer nu röra sig vänsterut, stenhårt attackera de borgerliga ur ett vänsterperspektiv och därmed tappa ytterligare väljare till Alliansen. Det blir en svidande förlust 2010, som möjligen, men inte troligen blir en väckarklocka. Jag tror det behövs ytterligare en valförlust 2014 för att de verkligen ska vakna, välja en ledare ala Tony Blair och kunna återta makten genom att röra sig högerut.
Vilket ju låter lite som ett önsketänkande. I synnerhet som Sundin själv tipsar om en hyfsat inflytelserik sosse, Widar Andersson, som förstått problemet med att gå vänsterut. Vilket ju bevisar att åtminstone några socialdemokrater kan analysera läget.

Det sista liberala lästipset måste bli krönikören, kommunikationskonsulten och folkpartipolitikern Sakine Madon, som i sin blogg avslöjar att hon (precis som hennes ordförande Fredrik Malm ju en gång gjort) sökt som deltagare i dokusåpan Farmen och misslyckats med att komma med.
Jag var nära att komma med i "Farmen" för hundra år sedan. Men det funkar ju att vara c-kändis i gratisblaska också.
Folkpartiets, eller Liberala ungdomsförbundets, kommunikationsstrategi med dokusåporna misslyckades. Och lär inte synas till i nästa valrörelse.

Stockholmsvalet avgjort

Med den borgerliga uppgörelsen om trängselavgifter avgjordes valet i Stockholms kommun 2010. Trängseln var den enda fråga som vänstern i Stockholm skulle kunna återfå makten med.

Och plötsligt ser vi ett helt nytt Stockholm ta form. På åtta år hinner man med mycket. Då är det inte längre fråga om maktskifte. Det är systemskifte.

Frågan är dock hur långt högerut huvudstaden kan dra resten av landet.

Aftonbladets bisarrovärld

I den parallella och uppenbarligen något sämre värld där Aftonbladets ledarskribenter tillbringar sina dagar är allt som det alltid varit. Socialdemokratiska väljare har inte bytt block för att de lockats av bättre idéer, tror bladet, utan för att de svindlats av Raj-Rajs fagra löften.

Under förra veckan tog Aftonbladets ledarsida äntligen till orda. Efter ett katastrofval är det ju rimligt att den största socialdemokratiska tidningen vädrar kritik mot det som slog fel, och pekar ut en ny riktning. Men tidningen är helt oförmögen att greppa vad som faktiskt har hänt.

Skribenterna begriper förstås att jobb-frågan varit central i valförlusten. Och att jobben borde funnits med i valmanifestet. Men att utifrån den insikten formulera en vision om hur jobben ska komma, och var jobben ska komma, det tycks vara omöjligt.

Det räcker liksom inte med att säga 'jobb'. Man måste göra det också.

Först ut var Mats Engström, som pekade på Perssons personliga ansvar för valförlusten. Rubriken är oerhört kritisk.

Persson vände demokratin ryggen

Utkastet till valmanifest delades ut vid bordet. Socialdemokraternas verkställande utskott fick läsa det under mötet och komma med snabba synpunkter. Sedan fick ledamöterna lämna in dokumentet igen.

Partistyrelsen fick en ny version den 18 augusti. Ledamöterna hade minimalt med tid att granska texten. Ingen bra förutsättning för eftertanke och demokratisk debatt. Medierna väntade utanför och det var svårt att invända mot hur Göran Perssons spökskrivare formulerade ändringarna.

Om manifestet kunnat diskuteras friare hade kanske jobben fått en mer framträdande plats och valrörelsen gått bättre.
Sossarna borde har pratat om jobben. Visst. Men Engström förtydligar också denna jobbsatsning, utan att för ett ögonblick våga tanken spela fritt. För Engströms jobbförslag är ju per definition den politik som väljarna underkänt.
Hur kunde kretsen kring Göran Persson så länge tro att arbetslösheten skulle minska utan ordentliga statliga satsningar?
Ordentliga statliga satsningar. Det betyder antingen fler anställda i offentlig sektor, eller fler personer i arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Exakt det som väljarna röstade emot.

Även Lena Askling har gjort sin eftervalsanalys. Och efter en fin historisk jämförelse med Gunnar Strängs tid så landar hon i slutsatsen att en ny socialdemokrati måste gå till val på exakt det som man så katastrofalt misslyckats med. Rätten till arbete. Jämlikhet.
Moderaterna och Fredrik Reinfeldt var nära att stjäla socialdemokratins själ i den gångna valrörelsen: Rätten till arbete. Arbete som är grunden för välfärd, jämlikhet, personlig frihet och trygghet.

Det är dags för socialdemokratin att riva av skygglapparna, återerövra allas rätt till arbete och partiets klassiska mål om jämlikhet. Gör en syneförrättning om bristen på jämlikhet i globaliseringens obarmhärtiga strukturomvandling. En kritisk granskning av nya klass-, köns- och inkomstklyftor bland arbetslösa, nya svenskar, socialt utestängda. Fakta finns. Framtiden är gemensam. Vad som behövs är en jämlikhetsreform där alla kommer med.
Men var ska jobben komma, Askling? Hur ska jobben uppstå? Om medborgarna har rätt till arbete måste det offentliga erbjuda detta. Och den modellen underkändes av väljarna.

Vänsterpartiet lovade 200 000 nya jobb i offentlig sektor. Socialdemokraterna kan tredubbla det erbjudandet i nästa val, visst, men problemet är att väljarna inte tror på den lösningen längre.

Något har hänt i befolkningens verklighetsuppfattning. Aftonbladets ledarredaktion har dock sannolikt inte tillgång till verkligheten.

Ändå skriver samma ledarsida obehindrat om hur politiker tidigare gjort för att återta initiativet. Det märkliga är att man inte pläderar för den modellen.

Olle Svenning skriver en runa en socialdemokratisk epok, där vänskapen med Tony Blair får spegla Göran Persson. Men slutsatsen blir som vanligt i Aftonbladet bara en tumme, könsbestämd så klart.
Blair och Persson lämnar ifrån sig två nerslitna partier. Labour, som är hårdast åtgånget, rymmer numera bara 200 000 medlemmar.

I Storbritannien är efterträdaren i praktiken utsedd. Med Gordon Brown blir det lite mindre av samma sak, fram till det utannonserade valnederlaget mot ett vänsterreformerat högerparti.

Perssons gamla parti ställer fram en handfull efterträdarkandidater, alla kvinnor. De kommer inte att nöja sig med ”mer av samma sak”.

Perssons politiska arv förefaller mer lovande och lockande än Tony Blairs.
Men kanske är det inte ledarsidorna som kommer att fälla avgörandet. De politiska reportrarna har analyserat läget och dragit slutsatserna. På nyhetsplats kan man nu alltså läsa (i alla fall mellan raderna) hur rekonstruktionsarbetet av Socialdemokraterna skulle kunna se ut.

I Dagens Nyheter summeras vad 'ledande' socialdemokrater tycker i en stor eftervalsartikel. Alla intervjuade utom partisekreterare Marita Ulvskog drar åt höger. In mot mitten. Medelklassen. Och en sak vet vi: medelklassen tror inte på Aftonbladets socialism.