Mjukbrallorna på för Fp?

Den borgerliga segern blev dyr för Folkpartiet. Nu höjs röster för att reformera partiets inriktning. Men frågan är inte så enkel som dessa mjukisar påstår.

Exempelvis Birgitta Rydberg, folkpartistiskt landstingsråd i Stockholm, vill efter att ha tappat 20 riksdagsmandat i valet "restaurera folkpartiet som ett socialliberalt parti" (DN debatt 19/9).

Premissen för hennes kritik är att väljarna flytt till andra partier som framstått som mer mjuka. Men Rydberg har nog fel.

Enligt Valu lämnade de stora väljarströmmarna inte partiet på grund av bristande socialliberalism, annat än möjligen i undantagsfall.

Det stora tappet hade Folkpartiet till Moderaterna. Dessa var dock väljare som befunnit sig i exil hos Folkpartiet, utskrämda av Janne Josefssons valavgörande så kallade Valstugereportage 2002. Att dessa skulle återvända till moderpartiet kan på intet sätt varit oväntat. Och att de skulle gått till Moderaterna för att hitta socialliberalism av beprövad folkpartistisk modell är en snudd på bisarr tanke. Under hela alliansens samarbetsprocess, exempelvis, är det ju Lars Leijonborg som kämpat för bibehållna ersättningsnivåer i socialförsäkringarna och Fredrik Reinfeldt som velat dra ner dem.

Den näst största väljarförlusten har Folkpartiet gjort till centern. Inte heller Centerpartiet har framställt sig som socialliberaler i valrörelsen. Snarast kan attackerna på arbetsmarknadslagstiftningen, fotbytet i kärnkraftsfrågan och ungdomsförbundsordförande Fredrick Federleys förslag om platt skatt liknas vid nyliberalism.

Folkpartiets vunna väljare kommer från Socialdemokraterna. Det är alls inte osannolikt att de lockats just av den kravliberalism som Rydberg vill avpollettera.

Att folkpartiet ska idka självkritik efter valförlusten är naturligtvis självklart. Men när man fastslår riktningen inför 2010 kan det vara bra att ha reda på fakta, och dessutom fundera över de nya utmaningar som uppstår till det valet.

Den nya utmaningen heter Sverigedemokraterna.

Samtidigt som Sd noterar enormt höga röstetal i vissa valkretsar och en fyrdubbling av de kommunala mandaten rapporteras resultaten in från nästa generation väljare. Den som bläddrar i tabellerna från Skolval 06 ser snabbt att hela skolor förlorats till nationalistisk och främlingsfientlig populism. Det går inte att tolka resultaten på annat sätt än att Sverigedemokraterna i valet 2010 är garanterade riksdagsmandat om inte de etablerade partierna kan konkurrera - med en verklighetsbeskrivning som Sd-väljarna kan godta, och med politiska förslag som bättre löser landets integrationspolitiska problem.

De etablerade partierna har, bortsett från enstaka folkpartistiska försök, hittills saknat potential att föra den debatten.

Ett reformerat socialdemokratiskt parti i valkoalition med Miljöpartiet kommer inte att kunna utlova den integrationspolitik eller arbetsmarknadspolitik som skulle kunna stävja flödet av missnöjda lågutbildade män till Sd. Möjligen om sossarna väljer Bodström som partiledare skulle vänstern ha en chans. Men det verkar osannolikt givet de starka feministiska strömningarna i socialdemokratin. Och att som nu diskutera Mona Sahlin eller Carin Jämtin som Perssons efterträdare är ju att praktiskt taget tvinga bort 2-3 procentenheter av väljarunderlaget till missnöjespartierna.

I högerblocket finns ambitionen att skapa en arbetsmarknadspolitik som har vissa förutsättningar att dämpa missnöjet - men i övrigt imponerar inte den integrationspolitiska handlingskraften. Möjligen kan moderata löften om att utnyttja hela straffskalan ha positiv effekt på brottsbekämpningen om de infrias, och därmed på det invandringsfientliga missnöjets storlek. Men räcker det om ingen tar debatten?

I den politiska och massmediala eliten finns vad som kan tolkas som ett väljarförakt riktat mot den underklass som utgör Sverigedemokraternas väljarbas. På såväl ledarsidor som nyhetsplats kallas väljarna idioter och rasister. Att partiet Sverigedemokraterna är infekterat av rasister och idioter råder det naturligtvis inget tvivel om. Men våra grannländer Norge och Danmark visar att väljarbasen kan uppgå till 30 procent av folket - och ingen kan överleva politiskt som definierar en tredjedel av befolkningen som idioter, ingen kan överleva politiskt som ignorerar samhällsproblem som en tredjedel av befolkningen känner att de upplever.

Givet denna bakgrund är det som är mest allvarligt i Folkpartiets tillbakagång inte precis att det nu saknas socialliberala röster i landet. Tvärtom råder det närmast konsensus om socialliberalismen.

Nej, det allvarliga är förlusten av två specifika riksdagsmandat. Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni, som är de enda som försökt föra debatt om integrationsproblemen på ett nytt sätt, saknar i nuläget säte i riksdagen. Utan dem saknar borgerligheten (och därmed alltså riksdagen) trovärdig röst i integrationspolitiken. Kvar finns ingen som på humanitär, rättssäker och liberal grund kan beskriva de problem som uppenbarligen upp emot 25 procent av medborgarna i vissa valkretsar upplever.

Om Lars Leijonborg och Jan Björklund vinner ministerposter så blir Rojas och Sabuni ersättare. Och då kan Folkpartiet fortsätta vinna väljare från Socialdemokraterna - kanske även s-väljare som annars skulle förlorats till Sverigedemokraterna.

Fel läge att sätta på sig mjukisbyxorna alltså.